Lugn och ledsen och arg

Hej. Förlåt mitt lilla utbrott innan. Men just nu känns allt jävligt bajsigt. Det är på dagen 2 månader sen morfar gick bort. Och Leif försvann igårkväll. Knas. Galet. Sjukt. Fan! Kom precis på att man måste söka idag - eller imorgon! Orkar inte. Är trött och ledsen och vill bara sova. Men kan inte. Har varit hemma i Markaryd hela dagen, det känndes faktiskt skönt och bra. Träffa alla. Träffa Gittan. Hon förstod men förstod ändå inte vad som hänt än. Hon var ledsen men letade samtidigt hela tiden efter honom med blicken. Leif fyllde 70 förra året och Gittan har inte fyllt det än. Varit gifta i 50 år - i år trodde mamma. Tänk att mista någon efter att varit ihop i 50 år... Men som sagt var, det känndes skönt att få vara där och ge alla en kram och visa att man är där för dom. Och så var det småbarn på plats, som inte fattade vad som hänt, eller jo den, ena men inte den andra hon är för liten. Och han som förstod, förstod för stunden, sen "glömde" han eller vad man ska säga - och busade vidare. Det var också skönt - att de fanns där för att "liva" upp. Vi spelade fotboll i solen med dom och på ett sätt var allt som vanligt och på ett annat sätt kommer det aldrig att bli sig likt. Man irrade med blicken efter honom, lyssnade - men det var tomt. Är "mer" ledsen för Leif än för morfar. Eller ja, lät fel, men ni förstår. Träffade Leif mycket mer, han var närvarande i mitt liv på ett helt annat sätt. Morfar var gammal, hade inte ont och var i sin egen lilla värld. Leif, hade nog ont, men var ändå levande, närvarande och "ung". Det blir jobbigt när det är så nära inpå varandra! Kunde man inte fått ett andrum? Är sur på mannen/kvinnan/det däruppe... Lite andrum - är det så svårt? Nu ska jag gå och lägga mig. Jag läser varje dag - men det är inte säkert att jag skriver. Önskar att ni vore här. Tack gode gud för min fantastiska underbara man och katt! Sussa sött mina hjärtan!