Är det inte måndag snart!!????

Vaknade med en näst full av snor, huvudvärk och en molande aning om att dagen skulle komma att bli lång och plågsam. Då var det inte bara förkyningsplåga jag fasade inför utan en heeeel dag hemma med barn och pappa. Väl nere i köket var kaoset redan tydligt. Grejer över allt och tvn på högsta volym. Just vad min förkylningskänsliga hjärna önskat sig mest av allt.

Försökte äta lite frukost och läsa tidningen men blev avbruten efter första tuggan. Pappa övergav mig med de två yngsta barnen för att ta den äldsta på en promenad till badhuset där en husnyckel hade glömts dagen innan.
- Får vi leka på rummet, moster Emma?
- Ja, visst får ni det. Ska bara ställa upp pottan till dig Minea så du inte glömmer av dig, ok?

Paniken steg i takt med att jag insåg att jag kanske skulle bli tvingen att torka bajsrumpa eftersom pappa sa han skulle vara tillbaka först om45min. Hjälp.
Tog ett par tuggor till och vände blad i tidningen. Hörde steg i trappan.
-Moster Emma, vi vill att du ska komma upp och leka med oss.
-Men jag måste få äta min frukost först. Sen kan jag komma. Ni kan väl leka under tiden? (Tänkte att jag kanske skulle kunna äta riktigt sakta och läsa ovanligt långsamt...) Men, istället för att få en liten stund i avskilldhet fick jag en publik vid matbordet som stressade på och ställde tusen frågor, klättrade upp i knät och gjorde det omöjligt att koppla av. Just det, var tvungen att springa upp och bära ner pottan igen dessutom.

Blev sen uppsläpad på rummet. Pottan i högsta hugg. Snälla inget bajsande under den närmaste timmen...
Stod sen och tittade på medan tjejerna byggde koja, klädde ut sig och sen fick jag spela blockflöjt för att de skulle kunna dansa. Allt var glatt och trevligt, men plötsligt... Skrik och gråt från den minsta.. Orsak, en leksaksspindel! Att de kan vara så fasansfulla. Inget kunde stoppa gråten och skriken. Jävla syrran som överfört sin spindelskräck på sina barn! Tur att pappa kom in genom dörren och kunde undsätta mig med löfte om plättar till lunch. Jag hade överlevt krisen utan att behöva torka bajsiga rumpor.

Trodde att nu kanske det blir lite lugnt, att de skulle ge sig ut och leka, kanske gå till nån kompis, men ack så fel man kan ha. Istället inverderas hela huset av barn och larmet sitger. Tror jag har fått tinitus. För att försöka förklara hur jag känner mig i detta nu så kan ni tänka er en sengångare på zoo som bara vill hänga upp och ner i ett träd och sakta idissla sin mat utan stress men till sing förfäran upptäcker att hon stängts in i fel bur. Vaknar brutalt upp ur sina dagdrömmar och märker att hon sitter i en bur fylld med apor på amfetamin!

Snälla ta mig härifrån någon!! Är det säkert att det inte är måndag morgon redan!?