Både slutet och början på nåt roligt

Håller med föregående talare... tänka sig så snabbt dessa veckor gått! Praktiken har inneburit galenskap, trevliga pratstunder, busiga - men ack så söta barn, glada pensionärer (ja, för en gångs skull. Hade ju nästan tappat hoppet med tanke på hur dom beter sig i teliabutiken.. fy skäms!), massor med fika och chokladpraliner (my god, jag har blivit besatt av dessa onyttigheter, tiramisu och whiskychokladen till exempel! gaaahhh!!), möten med konstnärer och annat kulturfolk. Inte att förglömma är de 3 gymnasietjejerna som är där en gång i veckan, hahaha. Så klockrena! De tjattrar om killar, körkort, fester och en massa annat roligt. Känner mig som 17 när jag umgås med dom.

Jag och Frida har sett mycket av Laholm och dess omnejder. Det är så himla vackert på sina ställen, ibland så idylliskt att man tror det är på låtsas. Förstår inte varför vi inte har utforskat dessa trakter tidigare? Vi får ta en picknick på en äng vid någon bäck framöver. Finns många smultronställen.

Men det har även varit lite sorg och tårar på museet. M-L miste sin hund för några dagar sedan. Hon var så ledsen att hon bara satt och grät och skakade i hela kroppen, ja, hon skakade ända ut i tårna. Mina tårar var inte långt borta dom heller... Hunden blev blind över en natt, helt plötsligt bara sådär. Efter någon dag åkte de till veterinären för att kolla om det gick att operera ögonen, men det gick inte att återställa synen, och de kunde inte ställa någon diagnos heller. Hunden var 11 år och han skulle lida av sitt synfel, vilket gjorde att de avlivade honom. :,(

Skulle säga hej då till en av damerna på museet idag, hon är ledig imorn. Fick en klump i magen när jag stod och kramade om henne, hon är hur go som helst! Men hon sa att jag minsann måste komma och hälsa på hemma hos henne i sommar (hon går nämligen i pension och kommer inte jobba så mycket). M och hennes man är konstnärer, ser fram emot att kolla in deras ateljéer. M-L (som miste hunden) har tre andra Jack russels där hemma, så hon har också bjudit hem mig så jag kan hälsa på henne och de små rackarna. Hihi.

Men som sagt, mitt i all vemodighet vet jag ju att jag alltid kan åka till museet, och rycka in och jobba där när det behövs. Så helt sentimentalt blir det inte, trots allt. Men jag kommer verkligen sakna vardagen där inne i huset. Det är en underlig samling människor som tillsammans är oslagbara!

På söndag kommer min mormor och min kusin Johan (15 år) hit. Jag tycker stålmormor gör det riktigt bra som tuffar ner med tåget i hennes ålder. Det blir 3:e gången hon åker hit och hälsar på. Inte illa för en tant som är 74. :) Hon är ju här oftare än mina kompisar. Kan iofs bero på att hon är pensinär och ledig på dagarna... ;) Snackade med Johan igår, och han lät förväntansfull. Ska bli skoj att dra runt honom i stan. Han är iofs för ung för att festa, men dom brukar ha många intressanta tankar i hjärnan i den där åldern. Jag sa att vi skulle spana in halmstadtjejer på stan, och det tyckte han lät som en bra idé, hehe.

Nu ska jag slappa lite framför TV:n. Glömmer bort den där apparaten nuförtiden.

Vi ses snart smulor! Kram kram.