Som ler och långhalm

Du och jag kandidat Esther, du och jag. Om jag ens skulle få för mig att försöka koncentrera mig på att hålla huvdet över vattenytan, skulle jag sjunka som en sten. Jag förstår precis varför du inte vill lämna grytet. Det är skönt när dom är så mysiga, man känner sig trygg då, och lycklig och man vågar till och med somna utan att kämpa med hyperventilation, spända muskler och för mycket tankar.
Å andra sidan blir jag avis på den nykära jargongen...
Just nu består den gemensamma tillvaron här av att a) försöka ses en timme ihop i vaket tillstånd under dagen b) från min sida koncentrera oss på varandra, från hans sida att vara c) varpå jag blir lack och d) anklagar honom för att vara mer kärvänlig med den nya X-boxen än med mig. Ja, han har köpt en X-box 360 och eftersom jag fortfarande är maniskt ointresserad av att spela - det är så tråkigt och menigslöst att jag tycker att kd:s partiprogram är upplyftande - så blir jag extremt irriterad över "all" gemensam tid som ägnas åt den apdyra leksaken... Nej, jag är inte bitter och irriterad. Han får spela hur mycket han vill, bara han för guds skull inte gör det på den enda gemensamma timmen, eller mindre, vi har ihop under en hel dag!!
Sa jag att jag har, c-uppsats, kulturpolitik, ngn catrine tenta från 1:an, frankfurt tentan och musiktentan kvar..?Jag lever i nuet... eller om det nu bara var en synonym för att förtränga saker. Men nej då! Här är allt solsken och happy days!
För att toppa det hela, grädden på moset, körsbäret på glassen etc. ska jag imorgon åka till Falkenbergs teater och titta på en dansteaterföreställning som heter "Vi som fortfarande lever". Den handlar om de som blir kvar efter att någon tagit livet av sig..! Något danskompani från Skåne, har glömt vad de heter som ligger bakom. De har fått jättebra recensioner. Kul ämne, upplyftande.
Vet för övrigt inte om jag berättat? Har backat in i ngra släktingars uthus med bilen - fråga inte. Det tog inte mycket varken på huset eller bilen, men tillräckligt. På huset var det bara att byta stuprännan, men bilen... tja, det syns men syns inte om man inte vet om det, en sån skada är det. Typiskt. I alla fall, eftersom bilen är så ny går den inte på vårt försäkringbolag, utan på Opels vagnskadeförsäkring om man ska fixa det på Opel då = 4300 riksdaler... surt sa räven. Och om man fixar det hos en lackerare blir det 3800 riksdaler, stolt som jag är envisas jag med att betala det. Alltså ryker det besparingar. Jag ska betala för det är mitt fel. Och ja, naturligtvis har vi sagt att han har kört - men självrisken hamnar ändå så högt. Och visst, han som jobbar skulle kunna ta kostnaden nu och så betalar jag tillbaka till honom när jag har pengar - men det är jag för stolt för.
Framtiden ger mig ont i magen. När är ni tillbaka? När åker ni härifrån igen? Vart tar jag vägen till hösten? Hur ska jag göra med skolan? Vilka är kvar här i höst? Vad händer med mig om jag flyttar härifrån för att jag fått jobb någonstans? Vad händer med Mannen och mig om/när jag får jobb någon annanstans? Börjar få ett sug efter att jobba och flytta utomlands - DET lär inte mannen vilja. Vågar inte ens prata med honom om det. Men jag vet, jag ska.
Det finns för övrigt så många konstiga människor här i världen.
Borde lägga mig nu.
Vi skulle satsat på att bli militärer kandidat Esther - då hade vi inte behövt tänka. Fan.
Saknar den jag var när jag var 16, 17, 18. Hjulen snurrade snabbt då också, men på ett annat vis. Och jag var kaxig nog för att stå pall. Nu förtiden blir jag mest åksjuk.