Proleps: Hur man idiotförklarar sig själv i tre enkla steg.

2007/03/27

Vis av gårdagens misstag går jag alltså upp sjuuuukt tidigt. Typ 06.10. Det är samma procedur som igår, miss Sophie - samma procedur som varje dag, James. Och tjugo över sju sitter jag alltså på cykeln och lagar mig iväg. Det är svinkallt, minus två, och fuktigt. Den naturliga reaktionen är att cykla fortare så kalrt. Vilket jag gör. Så fort att jag blir genomsvettig. Och när man är blöt blri man ännu kallare. Detta, mina damer och herrar, är vad man kallar en ond spiral. Men icke desto mindre så kom jag fram. I god tid. Riktigt god tid. Nu var det ju inte så himla många andra där, vad jag ser, så jag bestämemr mig för att ta saken i egna händer. Kandidat Esther SKA in på militärens område. Så jag traskar bort till vakten. Hej och hjälp och jag vill komma in och ser ut som ett fån. Slussas vidare och hej och hjälp och jag vill komma in igen. Träff! Men då måste jag ta fram legitimationen, oj då. Jag letar och allt är kaos och jag känner mig som en säkerhetsrisk och en fiende och ett ufo på en och samma gång. Och alla vet väl hur det är med väskor, att man aldrig hittar något? Och så börjar det ringa och världen har gaddat ihop sig emot mig! Efter många om och men får jag i alla fall komma förbi genom grindarna och det känns som en seger. Och jag är den enda som inte stannar och gör honnör vid morgonfanfaren som har ett namn som jag inte minns.

Hur som helst. Guidad rundtur dårå. Och det är flygplan hit och flygplan dit och hk och m3 och det ena med det tredje. Men de är otroligt vackra och ganska spännande, får jag väl erkänna under knivhot. Sedan får jag gå till världens mysigaste minsta bibliotek som är offentligt och således öppet för alla, men ligger på militärt område och således stängt för allmänheten. Jag älskar det! Jag vill stanna där för alltid! Men det får jag inte för jag måste gå på möte. Det är sex pers. och jag håller på att soman. Detta är alltså steg två i planen. Mna kan inte undgå att märkas när man är bara sex stycken kring ett bord. Och sedan måste jag följa med the big boss på lite info. Och han vet ju itne vad han ska säga och jag vet ju itne vad jag ska säga så det slutar med att vi båda längtar oss bort och att jag ställer massa puckade frågor av hans blick att döma. Bland annat om hur de har över 3 000 föremål för förvaring, men bara ställer ut cirka och hur regeringsskiftet påverkar dem. Sedan säger jag fler puckade saker om hur spännande nya utställningen låter, om att till och med jag skulle kunna tänka mig att gå på den. Och han ser på mig som om vore jag tappad och ändå försökte lära honom hans jobb eller nåt. Mycket jobbigt. Detta var alltså steg tre. Plus att dagen avslutades med att min handledare funderade över mitt egna projekt, fnittrar lite och säger: "Ja, det här börjar snart anta proportioenrna av en d-uppsats ju!" Say what now?! OMG och suck suck suck! Men hon är en ängel ändå.

Sedan hem till min special gentleman friend a.k.a. Mussolini/Il duce och bråka lite, för det var ju tredje dagen. Då bråkar man alltid. Och så läsa texter och ge respons på dem. Undvika Frankfurtskolan en dag till (idag, jag lovar!). Fundera på nästa novell. Lägga sig. Sova. Vakna och upptäcka att min special gentleman friend a.k.a. Mussolini/Il duce hålelr på att fly fältet. Bli pissarg och slå honom lite. Tar själv tältsängen så att han kan sova (nej, jag och pojkvännen delar altlså inte säng, vi kan inte sova ihop. Hej prydhet och 1950-tal!) och är allmänt på dåligt humör.