Det är inte jag, det är du...

Så. Jag träffade min på-jobbet-förälskelse idag. Första gången på en vecka. Det gick ju sådärbra. Eller nej, det gick faktiskt riktigt dåligt. Så dåligt att jag kände mig tvungen att göra slut. Men mna kan inte komma och vara helt värsting med tatuering och allt och sen matcha det med en rosa piké-tröja. Freakin rosa!! Så, hjärtat, det är nog dags att vi börjar träffa andra. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Men vi kan väl vara vänner ändå? Bra, då ses vi på eftermidddagsfikat då! Åh, dessutom vill han kvalitetskontrollera. Hör på den liksom (liksom är f.ö. ett ord som min andra arbetskamrat använder ca. sju gånger per mening. Och ja, jag har faktiskt räknat. Och ja, jag hatar dem allihop. Bitter for life.) "kvalitetssäkra arbetet". Va?! Jävla fascist! Säger jag eftersom jag är livrädd för att mina slappa tendenser nu ska avslöjas och att jag ska få en offentlig avhyvling. Så det blir en spännande eftermiddag här i mitt privata lilla helvete.