Systrar, oh systrar, räck mig en hjälpnade hand!

Så här ligger landet: det där jävla duktighetskomplexet (systrar, jag vet att ni vet vad jag pratat om) har krypit upp bakom mig och flåsar mig i nacken. Det bara väntar på att få ta mig i besiktning. Men. Till och med där jag sitter är det ju smärtsamt uppenbart att det inte kommer att sluta lyckligt. Så vad jag behöver är att ni försäkrar mig om att jorden inte går under, mitt liv inte är över och att världen inte kommer att hata mig om jag lämnar in min essä om Frankfurtskolan först i nästa vecka. Tala om för mig vad jag vill höra. Viska små söta ord i mitt öra. Ge mig det jag behöver. Söta snälla med socker på.