Allt började igår, onsdags. Satt här i lugn och ro på eftermiddagen och njöt över att vara ledig en eftermiddag. Pappe ligger i den stora soffan och sover, djupt - han snarkar... Helt plötsligt rycker/studsar hela katten till och ramlar ur soffan. Jag trodde ju först att han drömde, innan jag ser hur katten krampar på golvet, han kan inte ligga still och krampar så mycket så att han studsar upp med hela kroppen och slår i underskivan i soffbordet!
Innan jag hinner få tag på honom, kan få tag på honom "studsar" han hela vägen bort till vita mattan - ca 1 m. Väl där ligger han helt orkeslös på mattan och jamar av smärta. Han är helt borta på ögonen och så fort jag rör honom krampar han. Jag tänker att katten dör för mig här och nu! Klockan är bara någon minut i fyra och jag vet att Mannen ska komma hem precis då så jag springer panikslagen upp till dörren och öppnar den, men ingen Man i trappen än. Springer tillbaka till katten som nu ligger helt stilla med dimmig blick och tungan vikt på mitten utstickandes mellan tänderna. Han andas jättelustigt med. Jag sitter där och är helt hysterisk och gråtfärdig - för jag vet inte vad jag ska göra, när Mannen kommer hem. Han fattar först inte hur allvarligt det är, jag säger åt honom att det är något jättefel på katten. Han sätter sig hos honom och jag snor runt i lägenheten för att samla tankarna och få tag på en veterinär! Hittar Fridas nr på en lapp och ringer henne för jag vet ju att hon går hos någon i stan. Hon svarar inte, ringer Minna och hon svarar inte heller - men ringer upp ngn minut senare - tack och lov! Och säger att de båda går på Nyatorps djurklinik.
Letar upp nummret på Eniro och ringer med panik i rösten och säger nog att katten håller på att dö! Sen inser jag vad jag har sagt försöker lugna ner mig och hon ber mig berätta. Hon skulle precis gå säger hon, men det låter ju inte bra så vi får komma direkt.
Mannen försöker bända in katten i transportburen - kroppen är helt lealös och vi får knappt in honom. Åker bort till veterinären, i bilen börjar han klarna på blicken men kan inte stå eller gå. Vi försökte ställa honom upp innan vi fick in honom i buren - men det gick inte.
Veterinären tittar på honom och tycker oxå att det låter som om han fått ett EP-anfall. Han kan knappt stå eller gå hos henne heller. Vi sätter ner honom på golvet, men det finns ingen fungerande motorik i katten. Hon säger att det är vanligt vid så kraftiga anfall och att vi kan räkna med att det kommer igen. Hon skriver ut en medicin som han ska ta varje dag resten av livet och ber oss funderar på vad vill göra. Och råder oss att hämta ut medicinen så snabbt som möjligt för att hindra ett nytt anfall.
Vi åker hem och han går inte ur transportburen. Vi föser ut honom och då kryper han och lägger sig på lilla hallmattan i lilla hallen, där det är mörkt. Vi sätter ner buren till honom igen och han går in och lägger sig. Lurar i honom medicinen i lite kattmat. Sen sover han i buren hela kvällen och halva natten. Klockan två inatt vaknar jag av att jag hör hur hela transportburen skakar och att katten jamar, han har ett anfall igen! Vi rusar upp, men den här gången är det mycket kortare, kanske bara 30 sek. Första gången var det nog 2-3 min! Vi går och lägger oss igen. Man kan inget göra.
I morse ställde Mannen en skål vatten precis vid buren och när han gått till jobbet gick katten upp och drack lite. Sen har jag varit hemma hela dagen och varit tokorolig. Katten har bara sovit och spunnit när man klappat honom - men vägrat gå ur buren. Tvingade ut honom för att se om han kunde gå runt 14 och det kunde han knappt. Så han fick gå in i buren och sova igen. Vid 15 kom kandidat Gisela på oväntat besök och vid 16 kom Mannen hem. Då lockade han ut Pappe så att han åt lite. Gisela gick och sen kom Pappe ut igen och både drack, åt och gick på lådan - vilket var en lättnad för det hade han ju inte gjort på hela dagen.
Sen ringde jag djursjukhuset i Helsingborg och kollade vad de tyckte. De tyckte att vi skulle fortsätta medicineringen. Hade inte gett honom tablett innan idag, för vi visste ju inte om det var dom eller anfallen som gjorde att han hade problem med motoriken. Om han fick fler anfall skulle vi kontakta veterinären vi var hos igår. Sen bokade hon en tid på sjukhuset på tisdag kl 14 - hos en neurolog, som ska titta på katten.
När Mannen nu var hemma så stack jag ner på stan och gjorde ärenden, och när jag ringde hem hade Pappe varit ute och gått en liten runda i lägenheten - wehooo!
Och nu ikväll vid 20 kom Mannens föräldrar hit. Som ursäkt hade de med sig 2 L jordgubbar som de ville lämna - men egentligen var de bara JÄTTEOROLIGA för katten - de sötnosarna och ville se hur han mådde. De blev mycket upprörda när de såg att han inte kunde gå. Men vi lockade ut honom ur buren och ställde undan den så han var tvungen att röra lite på sig. Inte bra heller att han ligger i den och tycker synd om sig själv. Så han åt godis ur handen på mig, vinglade ut i köket och åt mat och drack vatten och gick ut på balkongen. Sen försökte han hoppa upp i sägen - men bakbenen bar honom inte, han kunde inte komma upp så Mannen fick lyfta upp honom. Så nu ligger han där och sover istället.
Jag ska stanna hemma från jobbet imorgon och se hur han har det. Lilla Pappebus!
Han är 9½ nu, blir 10 på julafton. Men mår ju bra annars. Frågade veterinären om han övervikt, blåsljud på hjärtat eller bronkiten hade något med det att göra - men det hade det inte enligt henne. Man kan inget göra när han får anfall, det är bara att vara där. Förhoppningsvis får medicinen ner det så att han inte får fler nu. Men ska bli skönt att komma till Helsingborg och göra en ordentlig undersökning. Tack gode gud för att han är försäkrad!
Kändes konstigt att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma imorgon för att katten fått EP! Men det struntar jag i, och jag struntar i vad de tycker och tror. Han är ju som vårt barn!
Visst är han gammal, men jag och Mannen är inte beredda att ge upp honom än! Och han verkar inte lida, han verkar inte ha ont, förutom under anfallen och slipper han dom bara man får kontroll på medicineringen så ska ju allt var lugnt. Vår älskade lilla Pappebus!